Val Thorens var precis så som en skidort ska vara. Pisterna var kilometerlånga och liftarna var antingen kabiner eller stolsliftar (total brist på ankarliftar med andra ord). Det var solsken varje dag, mycket på grund av det faktum att det ligger på 2300 m höjd och därmed ofta ovan molnen. Temperaturen var tillräckligt låg för puder men tillräckligt hög för att undvika frusna tår. Några liftköer fanns inte. Stället befolkades av gogglebrända fransoser med kraftig brytning och själva byn var trevlig både dagtid och nattetid, med högfjällen och stjärnhimlen som någon overklig kuliss runt om. På centret där vi bodde erbjöds förutom mat en efterrättsbuffé av glass, crème brûlée och chokladmousse varje tag till varje måltid. Och självklart baguetter i mängder. Förutom allt detta drack vi för det mesta öl och hade det så himla himla bra bara. Skulle jag få chansen att återvända skulle jag inte tveka en sekund.