För det mesta åkte vi buss genom Belfast. Här hade vi en guidad tur första dagen och genom fönstret ser man en muralmålning av Bobby Sands på Sinn Féins huvudkontor på Falls Road. 

 

Nici och Anna

 

Ni vet när man har varit borta och det har varit så himla bra men man har ändå längtat hem efter alla bekvämligheter, men när man väl kommer hem så längtar man bara tillbaka? Det är hursomhelst precis så jag känner just nu.

 

Klassresan till Nordirland får tio poäng av tio möjliga, och detta trots att vädret varit rekorddåligt. Den normala temperaturen i staden vid denna tid på året är 17 men vi fick nöja oss med tre grader och slask. Sedan saknar husen där värme också = allt jag äger var kallt och blött. Så visst är det skönt att vara hemma igen. Egen dusch, riktigt täcke, frukost som inte består av vitt rostbröd och syntetisk sylt. Men resan har varit så fantastiskt bra. Aldrig har jag fått så mycket intryck på så kort tid. Och min klass är världsbäst. Känner mig ganska ensam utan sällskap av 24 andra. Känner mig också galet trött så jag ska sova nu. 

 

Jag och en mycket bra människa, Eva heter hon. Vi och 23 andra elever på skolans fred och konfliktprogram åker imorgon till Nordirland. Kommer hem igen nästa söndag. 

 

Att åka buss till alperna är verkligen inte så jobbigt som alla tror. Här är jag glad på en rastplats någonstans på den franska alplandsbygden, ca 3 h från paradiset.

 

 

Igår invigde vi alltså skivsäsongen med spaceskivan på Ett Ställe. Jag och bästa Joey var klädda i silvertights, aliendiadem och hade stenar runt ögonen. Trots att det inte var vår klass eller ens vår skola var det verkligen så himla roligt. Kom hem runt fyra, tacksamt med sovmorgon idag kan jag ju säga.

 

 

 

Vi ba fuck white vi går på skiva ikväll istället. VRG Odenplans spaceskiva faktiskt. 

 

 

Vaknar runt elva av att Eva ringer mig och pratar matte. "Nej Eva jag har inte matte c-kursboken hemma, avslutade kursen innan sportlovet" säger jag och känner ännu en gång hur fantastiskt det är att jag aldrig mer behöver plugga matte. Skakar av mig nattens drömmar för att kunna fokusera på dagens prövningar och går till köket i morgonrocken för att äta frukost och läsa samtliga delar av Dagens Nyheter. Hela hjärnan känns som trögflytande kolasås när jag tillsist bestämmer mig för att ta mig an skolarbetet som väntar, så det tar ungefär en timme till innan jag på riktigt kommer igång. Då har jag hunnit bli hungrig igen. Kokar ägg och äter skagenröra på wikabröd samt dricker en kopp kaffe i hopp om energi till skolarbetet, men fastnar i en diskussion om diabilder, skoltrötthet och sommarjobb med mamma. Nu har klockan blivit över fyra och jag har endast lyckats åstakomma ingressen på det som ska bli en artikel om Nato till mitt projektarbete. 

 

 

Här är ett projektarbete mina kompisar gjort som jag tycker att ni kan lägga tio minuter på. Inte för att jag har sådär sjuhundra läsare som kommer ta det till sig men om jag lyckas få åtminstone någon att se det är jag nöjd. Se och dela you guys!!

 

Gänget minus Jonna

 

 

 

 

Val Thorens var precis så som en skidort ska vara. Pisterna var kilometerlånga och liftarna var antingen kabiner eller stolsliftar (total brist på ankarliftar med andra ord). Det var solsken varje dag, mycket på grund av det faktum att det ligger på 2300 m höjd och därmed ofta ovan molnen. Temperaturen var tillräckligt låg för puder men tillräckligt hög för att undvika frusna tår. Några liftköer fanns inte. Stället befolkades av gogglebrända fransoser med kraftig brytning och själva byn var trevlig både dagtid och nattetid, med högfjällen och stjärnhimlen som någon overklig kuliss runt om. På centret där vi bodde erbjöds förutom mat en efterrättsbuffé av glass, crème brûlée och chokladmousse varje tag till varje måltid. Och självklart baguetter i mängder. Förutom allt detta drack vi för det mesta öl och hade det så himla himla bra bara. Skulle jag få chansen att återvända skulle jag inte tveka en sekund.